Det tog mig ett tag att förstå det här. Men återhämtning är inte ett tecken på svaghet. Det är ett måste. Förut pressade jag mig själv i alla lägen. Träning, jobb, socialt – allt skulle vara på topp. Men kroppen sa till. Och när den viskar i början men man inte lyssnar, ja då skriker den till slut.
Stress kommer smygande – tills den inte gör det längre
Jag märkte först att jag sov sämre. Vaknade mitt i natten utan anledning. Tankarna snurrade. Listor i huvudet, små bekymmer som kändes gigantiska. På dagarna var jag trött men gick ändå till gymmet. Jag tänkte att träning alltid är lösningen.
Men kroppen blev inte piggare. Den blev bara segare. Jag blev irriterad på jobbet, tappade tålamodet. Och så började jag få ont i huvudet nästan varje dag.
Det var först när jag började läsa mer om tips för stress och återhämtning som jag förstod sambanden. Att vila inte är att vara lat. Det är en del av att må bra.
Jag började skala bort saker. Slutade boka upp varenda kväll. Lade in pauser även på helgerna. Och vet du vad? Det vände. Sakta men säkert.
Återhämtning ser olika ut – och det är okej
Alla återhämtar sig på olika sätt. För mig handlar det inte om att ligga i soffan i flera dagar. Jag mår bäst av att vara ute, ta promenader i lugnt tempo, lyssna på musik eller poddar.
Jag har också börjat meditera, bara tio minuter om dagen. I början kändes det fånigt. Nu är det min trygga stund.
En annan grej som hjälper är att ta hand om huden. Min lilla kvällsrutin med rengöring, serum och kräm har blivit ett sätt att landa. Det är något konkret, något lugnt, något bara för mig.
Jag har också blivit bättre på att säga nej. Det kan vara svårt, särskilt när man är den som alltid ställer upp. Men ingen tackar en för att man kör slut på sig själv.
Nu tränar jag fortfarande, men med mer känsla. Lyssnar på kroppen. Ibland byter jag ett pass mot vila. Och det känns faktiskt helt rätt.
Återhämtning handlar inte om att ge upp. Det handlar om att ge sig själv chansen att orka. På riktigt.