Det tog mig ett tag att förstå det här. Men återhämtning är inte ett tecken på svaghet. Det är ett måste. Förut pressade jag mig själv i alla lägen. Träning, jobb, socialt – allt skulle vara på topp. Men kroppen sa till. Och när den viskar i början men man inte lyssnar, ja då skriker den till slut.

Stress kommer smygande – tills den inte gör det längre
Jag märkte först att jag sov sämre. Vaknade mitt i natten utan anledning. Tankarna snurrade. Listor i huvudet, små bekymmer som kändes gigantiska. På dagarna var jag trött men gick ändå till gymmet. Jag tänkte att träning alltid är lösningen.

Men kroppen blev inte piggare. Den blev bara segare. Jag blev irriterad på jobbet, tappade tålamodet. Och så började jag få ont i huvudet nästan varje dag.

Det var först när jag började läsa mer om tips för stress och återhämtning som jag förstod sambanden. Att vila inte är att vara lat. Det är en del av att må bra.

Jag började skala bort saker. Slutade boka upp varenda kväll. Lade in pauser även på helgerna. Och vet du vad? Det vände. Sakta men säkert.

Återhämtning ser olika ut – och det är okej
Alla återhämtar sig på olika sätt. För mig handlar det inte om att ligga i soffan i flera dagar. Jag mår bäst av att vara ute, ta promenader i lugnt tempo, lyssna på musik eller poddar.

Jag har också börjat meditera, bara tio minuter om dagen. I början kändes det fånigt. Nu är det min trygga stund.

En annan grej som hjälper är att ta hand om huden. Min lilla kvällsrutin med rengöring, serum och kräm har blivit ett sätt att landa. Det är något konkret, något lugnt, något bara för mig.

Jag har också blivit bättre på att säga nej. Det kan vara svårt, särskilt när man är den som alltid ställer upp. Men ingen tackar en för att man kör slut på sig själv.

Nu tränar jag fortfarande, men med mer känsla. Lyssnar på kroppen. Ibland byter jag ett pass mot vila. Och det känns faktiskt helt rätt.

Återhämtning handlar inte om att ge upp. Det handlar om att ge sig själv chansen att orka. På riktigt.

Det finns platser som gör något med kroppen. Och själen. För mig är Kullahalvön en sån plats. Havet, klipporna, doften av salt och skog. Jag åkte dit en helg i våras, ensam, och det blev precis vad jag behövde. Tystnad, rörelse, god mat – och ett hotell där jag kunde landa ordentligt.

Jag bodde på ett litet hotell strax utanför Mölle. Inget lyx, men charmigt och personligt. Rummet hade utsikt mot vattnet och en liten uteplats. Morgonkaffet där, med solen i ansiktet och fågelkvitter som enda ljud – det glömmer jag inte i första taget.

Träning, natur och vila
Det bästa med att bo nära Kullahalvön är att det är så enkelt att ta sig ut. Jag tog med löparskorna och hann med två rundor längs havet. Det är inte som att springa i stan. Här känns varje steg friare. Kroppen får jobba på sitt eget sätt.

En annan dag gick jag upp tidigt och gjorde yoga på rummet innan frukost. Hotellet hade yogamattor att låna – en liten detalj som gjorde stor skillnad. Efteråt åt jag frukost i trädgården. Nybakat bröd, bär, kaffe. Inget märkvärdigt, men genomtänkt och fräscht.

Jag hann också med en lång vandring i Kullabergs naturreservat. Stigen ner till Nimis är bitvis rätt brant, men det var värt det. Att stå där nere, vid havet, med vinden i håret – det var som att få en omstart.

Hotell nära Kullahalvön med känsla och omtanke
När jag letar hotell försöker jag alltid hitta ställen med lite hjärta. Inget plastigt eller opersonligt. Jag vill känna att någon faktiskt tänkt till. Det gjorde jag här. Personalen var hjälpsam utan att vara påträngande. De tipsade om vandringsleder och bra matställen i närheten.

På kvällen åt jag middag i hotellets restaurang. Lokala råvaror, mycket grönt, enkla men vällagade rätter. Jag satt länge kvar med ett glas vitt och bara andades. Inget scrollande. Bara tystnad och tända ljus.

Så om du funderar på en helg borta från allt – åk till Kullahalvön. Och välj ett hotell där du kan landa, vila och fylla på med ny energi. För mig blev det en helg jag bär med mig länge. Och jag vet redan att jag kommer tillbaka.